Hoppa till sidans innehåll

Sex dagars semester på Rivieran

17 JUN 2011 11:50
Läs här Boel De Geers egen berättelse om hur hon slog det svenska rekordet
  • Uppdaterad: 11 APR 2016 13:02

Sex dagars helpension på Rivieran

 

Nu har jag det svenska rekordet i 6-timmarslöpning för damer. Jag levererade ca 497 av 500 utlovade km - slutgiltiga resultat finns inte ännu. Det krisade lite på slutet men det hade kunnat sluta värre utan lite god hjälp av snälla människor.

 

Jag kom fram till Nice på lördagen vid 14-tiden. Möttes av en bekant och vi åkte till stadion i Antibes i hans bil. Gick runt och hälsade på de som kommit. De stora gemensamma tälten höll på att resas så vi satt i skuggan och väntade på resten i vårt sällskap. När de kom installerade vi oss i ett hörn i ett av tälten. Min bekants medhavda sängar, tillsammans med arrangörernas tjocka luftmadrasser, var inte illa alls. En stol hittade jag också och gjorde till min.  Därefter gick vi in till Antibes och åt tillsammans. Sov riktigt hyggligt första natten i tältet.

 

Söndagen var mulen med regn i luften. Vi tog bilen till en stormarknad och handlade saker. De som varit där förut sa att det ofta var slut på toapapper på toaletterna så sådant köptes in, tillsammans med frukostmat. Sedan åt vi, vilade och pratade. Vid 14-tiden började regnet vräka ner. Det var ju okej när vi var inne i tältet men så märkte vi att det rann in vatten. För att hindra total översvämning lät vi vattnet komma in under presseningen på golvet (inte smart det heller, skulle det visa sig). Två skurar hann komma före start.

 

Dygn 1: Starten var klockan 16 och då var det ganska kyligt och framför allt blåsigt. Jag startade lugnt och fint - ville inte slösa kraft på att slåss med blåsten. Det kom pyttelite regn men inte så mycket att man blev blöt. Det var en okej kväll. Vid 22 hade jag gjort fyra mil och tyckte att det kunde räcka. Gick i säng men hade rätt svårt att slappna av och somna. Vid midnatt väcktes jag av ett ösregn till. Det var fönster i tältet så jag kunde se hur de andra löparna slet hårt. Somnade om för att väckas av ännu ett ösregn vid 2. Sedan var tanken att jag skulle upp vid 3 men missade på något vis klockan och vaknade först vid 4. Nåja, då var jag ju utsövd i alla fall. Det var ganska blött på banan och på ett ställe hade man byggt upp en bro av lastpallar…

 

Från 4 på måndag morgon till 16 på em gjorde jag 5,5 mil. Med paus på fm. Det var en solig och ganska varm dag utan några konstigheter. Vi fick fransk frukost vid 7 - en stor skål med kaffe och varm mjölk och baguette med sylt. Jag älskar sådant. Man kunde direkt känna av sockret på att man sprang snabbare just varven efter frukost. Arrangörerna serverade olika smårätter - risröra, potatismos med ost i, pommes frites, soppa osv. Helt okej. Värmen gjorde dock att vattnet som flutit in under presseningen började värmas upp och tältet blev en enda fuktbastu. Denna fukt skulle vi komma att få leva med under resten av veckan. Varm fukt på dagarna, kall fukt på nätterna.

 

Varje förmiddag fick vi post. Vänner och släktingar hemma kunde följa loppet live och kunde dessutom skicka sina hälsningar och glada tillrop. Dessa hälsningar fick vi utdelade varje dag. Det var lite som på kollo för vuxna. Alla var förväntansfulla och hoppades få brev. Den som inte fick brev blev lite hängig. Tack alla som skickade meddelanden till mig!

 

Dygn 2: Nu börjar det bli lite grötigt att komma ihåg. I princip jobbade jag i tre pass om dygnet - det första var från 16 fram till 22-23 då jag duschade och tog min längsta paus. Efter duschen tog jag på de kläder jag skulle springa i när jag steg upp. Andra passet var natten och någon timme efter frukost, fram till ca 9. Då tog jag liten paus i skuggan under några plataner. Nästa pass gick fram till 16. Om det var mycket varmt, och det var det nästan jämnt, tog jag någon pyttepaus mitt på em. Vid varje paus åkte skor och strumpor av och innan de sattes på igen la jag på ny sportslick. Alltid torra (om inte helt rena) strumpor. Jag tror att jag gjorde 8 mil dygn 2. 

 

Dygn 3: Inget konstigt. Bara mala på. Middagsmaten var intressant. Samma sorts ravioli varje dag, men med olika kött. Alltid en liten förrätt (paté, sallad, etc.). Ostbit efter och dessutom en liten efterrätt. Gott, men lite tjatigt med raviolin. Något som också var lite småjobbigt var toaletterna, där det saknades toaring. Vet inte hur fransmän och -kvinnor gör men jag valde att stå. För det mesta träffade jag rätt... En dansk kompis var skit(!)förbannad på detta och jag försökte muntra upp honom genom att sjunga om Helmuth Olsen "som har et eget brett" från det danska barnprogrammet om samme karaktär. Vet inte om ni känner till honom? Om inte, friska upp minnet här:

http://www.youtube.com/watch?v=SSLIOMmQ5C4&playnext=1&list=PL8BB65B71F3499025

Såg framför mig hur min kompis sprang på banan mot toan med en toasits under armen…

 

Jag bodde ju i ett gemensamt tält. Men det fanns också de som hade egna med, eller husvagnar och husbilar. Dessa ställdes upp utmed banan och bildade en 250 meter lång gata. Att passera där under natten var smått galet. Det snarkades högt och bullrigt ur många av tälten och då och då hördes också en trött prutt…

 

Dygn 4: På onsdag em kom ännu en störtskur och alla (utom gångarna...) fick sprinta till första bästa tak. Skuren varade bara tio minuter men sedan flöt allt. Det hände också något läskigt med gruset när det blev blött. Plötsligt fick det en fantastisk förmåga att ta sig in i både skor och strumpor. Ideligen måste man stanna för att pilla ut det. Det tärde faktiskt på mitt tålamod och jag hade kunna döda för ett par gaiters. Jag hade lämnat mina hemma eftersom jag tycker att det blir för varmt om fötterna med gaiters i hetta. Jag har varit med om att få blåsor på vristerna i värme. Efter flera ilskna timmar tillverkade jag egna genom att klippa tån av ett par strumpor och dra över skorna. Inte helt optimalt men ändå bättre än inget. Här upptäckte jag också det underbara att sätta fötterna i iskallt vatten. Jag hade ju helt intakta fina blåslösa fötter men de hettade och värkte något kopiöst, särskilt i vila. Kallvattnet gjorde underverk men tyvärr blev det ändå bara 7 mil detta dygn.

 

Dygn 5: Med bara 7 mil dygn 4 stod jag nu med 18 mil kvar till 50 mil. Jag byggde en plan - jag skulle under varje arbetspass göra 3 mil. Dessutom strök jag alla onödigheter som t ex att duscha och borsta tänder. Jag tillät mig också att kissa ute. Det gjorde ju ändå alla herrar. Planen gick fint. 16-22 gjorde jag 33-35 mil. Sov. Upp 2 och gjorde 36-38 mil under pass 2. Vilade. Och så 39-41 mil under eftermiddagen. Jag fortsatte med kallvattnet men i stressen råkade jag glömma att lägga på nytt Sportslick efter ett tillfälle. Det var nog för att ge mig en blåsa på höger fot bakom fotknölen. Gick till sjukvårdstältet med den. Läskigt. Jag tar hellre hand om blåsorna själv men mina vänner tyckte inte att det var en bra idé så jag gick ändå.

 

Dygn 6: Under kvällen skulle jag göra 42-44 mil. Det var segt på slutet men jag ville inte ge mig utan bli klar med de 44 innan jag gick i säng. Dumt. Det drog ut på tiden, jag såg i kors och vinglade fram. Till slut, och för sent, gick jag i säng vid halv ett på natten. Kvart över 1 ringer en annan klocka och istället för att ligga kvar far jag upp. Också dumt. Jag gjorde några menlösa varv men kände att jag inte hade någon ork, att jag säkert skulle få 45 mil och att det ju inte var så illa det heller. Gick och la mig igen vid halv tre. Sov till halv sju. Då var jag inställd på att gå så mycket jag orkade och få ihop vad jag kunde. Jag steg upp och gick varvet för att komma på toa och kände att benen hade massor att ge. Blåsan hade dock ökat i storlek. Nu blev det fart på mig. Racerkissade, rasade iväg till tältet där mina tältgrannar fick se mig byta om snabbt som Stålmannen. Jag slängde allt huller om buller och kastade mig ut på banan. Försökte komma in till sjukvårdstältet men kön var så lång så jag tog hand om blåsan själv. Sedan började jag mala. Jag sprang kontinuerligt hela förmiddagen och avverkade mil efter mil. Vid 11 var arrangörernas Cola helt slut. Jag försökte satsa på sockerhaltiga saker men det var inte lätt. De hade heller inte mycket mat kvar. Jag hade en banan liggande men hur länge räcker en banan? All Vitargo var slut. Strax efter 12 hade jag kommit 48 mil och var tom. Jag började gå, fick sätta mig och vila. Det blev ännu varmare. En kompis gav mig en gel, en annan gav mig en öl med citron och på det viset hankade jag mig fram och kunde börja springa så smått igen. Mitt på em kom en grupp friidrottsbarn som ville springa ett varv med en löpare. Jag tog en flicka på tio år och fick en riktig energikick av att springa med henne. Vi "snodde" en av de stora svenska fanorna och sprang ett varv med den. Detta gav nya krafter. När jag passerade tjeckernas camp dök deras hjälpare upp med en flaska. Jag vet inte vad den innehöll men det smakade blodapelsin. Han sprang med mig hela varvet och langade dricka. Sedan fortsatte han. Ibland genade han över fotbollsplanen men han följde mig loppet ut under en hel timme. Han langade dricka, blötte min keps och drev på mig. De sista fyra varvet ökade jag så han kunde inte springa med mig men han langade hela tiden. Jag gjorde varven på 6-7 minuter och sprang som aldrig förr. Det var en otrolig känsla att avsluta ett 6-dagarslopp på det sättet. Även om det fattades 3 km till 50 mil så kändes det som om jag hade vunnit. Det var så stort.

 

Kanske hade jag fått dessa 3 km (eller fler) om:

- jag inte glömt Sportslicket

- jag struntat i att bada fötterna och stått ut med smärtan

- arrangörerna hade masat sig iväg och köpt mer Cola

- jag haft vett att be om hjälp i tid

 

 

Efter loppet chillade vi vid bilen och drack whisky! Så blev det paellafest och prisutdelning. Största medaljen jag någonsin fått. Många nya vänner. Och så blåsan då...

 

Den visade sig bli ett bekymmer. När jag kom hem och skulle tömma den kom det inte bara klar vätska ut ur den utan också ljusgul, klumpig sörja. Aj, aj. På måndagsmorgonen efter loppet var jag hos läkaren och fick både penicillin och stelkrampsspruta. Ordination - håll dig hemma och stilla. Det gör ont och är helt klart infekterat. Självklart blir det bra men det var ändå retligt. Bara för att jag blev stressad och slarvade med Sportslicket. Men jag kan sköta rätt mycket jobb hemifrån så det funkar.

 

Nu har jag det svenska rekordet i 6-dagarslöpning. En makalös upplevelse som jag gärna gör om - för jag vill ju över 500 km!

 

Och om någon tycker detta var imponerande – titta på dessa herrar som gör 6-dagars på löpband samtidigt med oss!

http://www.youtube.com/watch?v=P30CAapKX7g

 

Skribent: Anders Tuvesson

räknare 
sedan 2011-01-06

 

Postadress:
Hultsfreds LK
Anders Andersson, Slättvägen 14
57735 Hultsfred

Besöksadress:
Anders Andersson, Slättvägen 14
57735 Hultsfred

Kontakt:
Tel: 0732188589
E-post: anders_runners@hotma...

Se all info