Hoppa till sidans innehåll

Boels berättelse från "trans scania"

10 SEP 2014 06:31
Boel De Geer har sprungit Trans Scania för tredje gången,Boel
genomförde det 246 km långa loppet för tredje gången och är därmed den enda som gjort detta.
Här är hennes berättelse från loppet.
  • Skapad: 10 SEP 2014 06:31

Trans Scania för tredje gången

 

Trans Scania, loppet som tar dig från kust till kust i Skåne och sedan tillbaka igen, är mitt absoluta favoritlopp. Som f d lundabo njuter jag av att få komma tillbaka till Skåne och begå sträckor som jag sprungit för länge sedan. Loppet tar mig förbi ställen jag upplevt som barn, som t ex Skryllegården utanför Lund, där jag tvingades springa 2 slitsamma kilometer med skolan i högstadiet, matbutiken Hanssons röra i Lövestad, dit vår granne Henny Höna från en by norr om Brösarp vallfärdade för att handla till sin familj och Haväng, där jag badat som butter och knubbig tonåring.

 

Loppet sägs vara 246 kilometer men ingen har kontrollmätt. De flesta löpare navigerar fel åtskilliga gånger och kommer säkert upp i runda 25 mil. Det går på Skåneleden, en vandringsled med grusvägar, skogsstigar, ängar, hagar, åsar och branter. Loppet instiftades av Stefan Samuelsson 2010, då med start och mål i Malmö. Stefans kommentar efteråt på hemsidan var: ”I have created a monster!” Då startade 31 löpare. 12 kom i mål. Året efter sålde Stefan loppet till Pär Sikö för 1 krona. Pär flyttade starten till Långa bryggan i Bjärred med målgång utanför sin egen port i Lund. 2011 var ett fruktansvärt blött år. Det hade regnat duktigt flera veckor före loppet och marken var mättad av vatten. Under själva loppet fortsatte regnet och banan kom att bjuda på både vadning genom knädjupa vattensamlingar och klättring i sidovegetationen ovanför den i ån nedrasade stigen utmed Verkaån. 2012 och 2013 var förhållandena betydligt bättre, liksom i år. I år var det nystart igen. Magnus Bodin och Martin Gunnarsson, männen bakom Lejonbragden, har tagit över ledningen av loppet.

 

Jag anlände till Lund med tåg dagen före loppet. Vissa år har jag haft support av familjemedlemmar. Andra år har jag byggt upp ett system av lådor med mat och torra kläder som jag placerat ut längs med banan dagen före loppet. I år hade jag inte möjlighet till detta utan planen var ha den dropbag som tävlingsledningen kör ut. Utöver den planerade jag att handla i de få butiker som finns utmed banan, i Blentarp och Lövestad (nämnda Hanssons röra).

 

På väg till den gemensamma uppladdningsmiddagen på restaurang VESPA passerade jag hotellreceptionen. Där stod två män och frågade receptionisten på engelska om hon kände till Trans Scania. Då hon svarade nekande sa jag: ”I do!” och tog med mig de båda herrarna till restaurangen. De var från Sankt Petersburg och verkade väldigt rutinerade. På VESPA mötte jag mina gamla vänner och hade en trevlig stund. Efter maten drog jag mig tillbaka till mina gemak på hotellet och packade dropbagen.

 

Nästa morgon blev vi hämtade vid stationen klockan 07.00 och körda till starten. Alla samlades, några nyfikna morgonbadare tittade på. Det var ännu svalt men det kändes att det skulle bli varmare under dagen. Jag skakade den första flaskan sportdryck och kunde inte bli mer redo.

 

Starten gick 08.00. Bara att springa på bryggan tar några minuter. Den är 500 meter lång. Därefter svängde vi av mot Lund på en platt asfaltsväg. Ganska snart drog de flesta iväg och lämnade mig, min vän Stefan och en yngling vid namn Peter ensamma. Vid Värpinge kunde vi inte längre se dem. Det oroade oss inte det minsta. Sträckan är lång och vi hade oceaner av tid på oss. Vi sprang förbi Lund och jag kunde peka ut var jag bodde 1986-92. Efter två timmar kom vi till backen ut ur Lund. Där ”får” man gå och på vägen upp har man en fantastisk utsikt över lundaslätten. Det kändes bra och vi rullade på. Vi anlände till Skrylle enligt plan och jag fyllde på med vatten. Peter träffade en kompis som skulle följa honom ett stycke och Stefan kände sig inte så pigg, så nu var jag ensam ett stycke. Fortsatte genom Skrylleskogen och kom fram till åsen vid Torna Hällestad. Där satt en dagisgrupp och åt lunch mitt på spåret. Jag sa till dem att heja på den som kom efter mig. ”Ropa ’Heja Stefan!’ när han kommer!” När jag höll på att ta mig ned för rullgrusstupet som avslutar åsen kom Peter och hans kompis ifatt mig. De hade blivit förvånade över att ha blivit tilltalade ”Stefan”…

 

Nu hade jag sällskap med Peter några kilometer och snart kom vi ifatt Mia och Staffan som träffat sin support och fått mat. Vi fortsatte tillsammans upp mot Romelestugan innan de drog vidare och jag sprang ensam igen. Nu började jag märka att det gick lite snabbare än sist. Jag låg ca 20 minuter bättre till och det kändes positivt.

 

Sedan man flyttat starten till Bjärred passerar man över Romeleåsen från norr, vilket innebär att man ska klättra uppför Romele klint. Det är en brant terrängpassage som består av tre tuffa backar med mycket stenbumlingar och rötter. Inte särskilt svårt i dagsljus men en pulshöjare, onekligen. Det känns bra att ha avverkat den.

 

Fyllde på vatten och sportdryck vid Bilarp, en gammal frisksportaranläggning från kroppskulturens dagar. Man kan riktigt föreställa sig solbrända, seniga människor som gymnastiserar nakna på gräsplanen utanför. Därefter fortsätter man till Romeleåsens golfklubb men innan man kommer dit går leden ner i skogen på en riktigt snårig och svårsprungen stig. Jag tror inte många vandrare gått där före oss. Många brännässlor stod och väntade på mina ben…

 

Man kunde märka att molnen tilltagit och strax efter golfbanan började det smådugga. Ganska snart övergick duggandet i strilande. Det vräkte inte ner men regnade bra duktigt och jag var helt oskyddad ute på en grusväg. Jag är överkänslig mot regn på lopp. Det tär verkligen på mitt humör och jag blir orolig för mina fötter. Men det var ju bara att streta vidare. Regnet upphörde ganska snabbt men skadan var ju skedd. Nu var det inte långt kvar till Blentarp och där skulle jag in i affären och handla. Där träffade jag Mia och Staffan. När jag betalat och skulle be mig ut igen upptäckte jag att det regnade igen. Vi bestämde oss för att vänta ut regnet och det var ett bra beslut. Det slutade regna efter tio minuter. Jag fortsatte och kom efter en timme till dropbagen, där jag kunde byta alla kläder och ta nya torra skor.

 

Vid Snogeholm blev jag upphunnen av Peter och vi slog följe. Vi upptäckte att jag känner hans mamma. Hon och jag var båda ledare på Gerdahallen i Lund på 80- och 90-talet. Ja, hon är det fortfarande. Hans föräldrar var nu hans support och de var vänliga att förse också mig med godsaker. Jag fick en underbar macka med makrill i tomatsås. Peter och jag kom att ha sällskap långt in i loppet. Ibland sprang han lite fortare, ibland var jag före honom. Det var hans första riktigt långa lopp och jag berättade om svåra passager på banan. Det blir svårast när det är mörkt och det finns några riktigt svåra sträckor som vi bestämde att vi skulle göra tillsammans…

 

… med min pacer, Lupita. Jag hade, helt oförhappandes, blivit kontaktad av henne på onsdagskvällen och tillfrågad om hon kunde få vara min pacer. Jag har aldrig haft pacer tidigare och kände mig lite osäker. Men jag tänkte som min gamle svärfar att ”man får ge det en chans” och vi hade bestämt att vi skulle testa första natten och se om vi trivdes ihop. Vi skulle mötas när jag kom till Heingetorp, strax norr om Lövestad. Jag kom dit 23.40 och där stod Lupita, hennes mamma och dotter och gav mig kaffe och macka innan vi gav oss in i Heinge ängar. Där brukar löparna ha stora problem att navigera. Det är delvis steniga kohagar men också skogsstigar och banan bjuder på många plötsliga svängar. Kommer man av banan kan man hamna i sanka områden. Man kan också komma helt ur kurs. Det gick dock riktigt bra för oss och vi var ute på samma tid som jag gör i dagsljus. Jag låg nu 30 minuter före plan. Det var mörkt men månsken och vackert. Vi tog oss framåt och Lupita och jag lärde känna varandra så sakta. Vi passerade flera svårnavigerade platser, där det faktiskt inte ens finns någon stig och knappt några ledmarkeringar. Det gick fint, trots nässlor och björnbärssly, trots branta stigar av sand som gav med sig under fötterna och trots att nattdimman gjorde det svårt att se långt fram (där markeringarna var). Lupita lämnade oss vid 03.40 och Peter och jag fortsatte ner mot havet. Nu började Peter bli sliten och han hade svårt att både äta och dricka. Ändå drog han iväg lite och jag var ensam. På vägen till havet mötte jag först två, sedan en annan löpare. När jag kom fram till Haväng var klockan 06.20. Jag hade vänt 45 minuter tidigare än 2012. Jag stannade en stund och gjorde lite pedikyr. Hade ådragit mig några blåsor, fler än vanligt och större än vanligt. Jag tog hand om dem och bytte strumpor och sulor i skorna. Fyllde på vatten och tog farväl av Peter som bestämt sig för att bryta. Kan man inte få i sig mat och dryck går det inte att fortsätta.

 

Jag vände tillbaka på egen hand. Efter en stund mötte jag Mia och Staffan på väg mot havet. Lördagen bjöd på vackert väder. Varmt och blåsigt. Jag insåg det inte helt optimala med att ha en enda dropbag. Jag hade tagit på mig långa svarta tights, långärmad tröja och jacka på fredagskvällen. Jackan kunde jag knyta runt midjan men resten fick jag stå ut i. En fördel var dock att det blåste så kraftigt. Det var egentligen bara när jag var i lä som det blev lite varmt, på öppna platser var det egentligen ganska skönt med heltäckande klädsel. Dessutom var min fart låg nu. Det är också så på ultralopp att svettas gör man faktiskt mest i början (= de första fem, sex timmarna). Därefter stabiliseras läget, så att man håller sig ganska torr.

 

Alla trixiga ställen som passerats under mörka natten mötte jag nu i dagsljus och det gick lätt som en plätt att hitta fram. Vid en bondgård fick jag bevittna något beklämmande: Bonden och hans folk höll på att samla in kor i en vagn. Jag vet inte om de bara skulle byta betesäng eller om något värre skulle hända men det senare alternativet verkade vara det som kalvarna trodde på. På andra sidan vägen på en annan äng, ända framme vid staketet, stod tio-tolv ungdjur, tonåringar, och grät. Jag har aldrig hört kalvar yla så hjärtskärande. De ropade på sina mammor/mostrar/vänner och det lät som om de tänkte ”När man stiger in i den vagnen ser man dem aldrig mer”. Också korna försökte ta sig så nära kalvarna som möjligt och bonden hade svårt att få in dem i vagnen. Snyft!

 

Vid 14 kom jag till Lövestad och skulle handla i Hanssons röra. Det visade sig att den röra jag känt till på 70-talet numera är en välskött ICA-butik, dock ännu i familjens ägo. Köpte bl a en liter mjölk som jag halsade på gatan. Efter Lövestad är det nedför nästan oavbrutet i två mil. Dock på ganska knaggliga grusvägar, så det gick inte så fort för mig. Jag höll dock mina ca 40 minuter före plan hela tiden. Jag kom till dropbagstället klockan 19.55. Nu struntade jag i att byta kläder men fyllde på i ryggsäcken med mat och dryck. Bytte batterier till lampan.

 

Jag hade gjort upp om att möta Lupita i Blentarp och dit anlände jag klockan 22.00, nu en timma före plan. Hennes man var med och jag fick kaffe och macka igen. Tömde skorna på grus och vi satte av i mörkret som var tätare den här natten, eftersom månen gömt sig bakom molnen. I början höll vi gott tempo och allt gick bra. Jag hade förstås ont i fötterna av alla blåsor, som förökat sig sedan Haväng. Jag tror aldrig jag haft så många och varje steg gjorde ont. När vi hittat fram till golfbanan kände jag att farten började tryta. Den lilla skogsslingan, nu efter golfbanan, var slitsam pga det ojämna underlaget. Vid Dörröd blev vi passerade av Mia och Staffan som nu höll bra tempo. Nåväl, jag hade som mål att genomföra, så det var inte hela världen. Romeleåsen blev tung. Jättetung. Jag var sååå kraftlös. Förutom ont i fötterna hade jag också extremt trötta framlår och det begränsade i nedförsbackarna. När det var platt mark gick det fint men både uppför och nedför gick farten ner betydligt. Och på den här delen av benen går det mest upp och ner. Vi kom till Romele klint vid 03.30 och tog oss sakta och försiktigt ner. Här, långt bortom ära och redlighet, vill man inte ramla mitt i natten.

 

Ljuset kom, och vi mötte dagen igen. Och regnet kom. Nu gjorde det inte så mycket. Jag drog på en regnponcho som hjälpte inte bara mot regnet utan också mot kylan. Vi var på väg mot Skrylle, där Lupitas man skulle komma med kaffe och macka igen. Jag var ganska låg nu och pratade inte alls så mycket. Följde i Lupitas hasor, gnydde när fötterna slog i stenar och rötter, men matade på. Jag hade fruktat den branta åsen vid Torna Hällestad. Här hade jag haft stora problem att komma upp 2012, så brant är det. Den här gången gick det bra. Inte elegant och smidigt, men jag tog mig upp med kontroll. Fick vila lite mitt i backen men det gick. I denna backe passerar Markusloppet som går i oktober och det har hänt ett flertal olyckor när folk sprungit för fort nedför. Vägen till Skrylle tog sin tid och här försvann mina plusminuter. Innan vi var framme hade de förvandlats till minusminuter, 20 sådana. Ett snabbt stopp för att få kaffet och mackan. Sedan var det bara att puttra vidare.

 

Vi delade in slutsträckan i sju etapper. Först skogsstigen, sedan grusvägen, sedan gräset utmed Rögle dammar, därefter asfalten fram till Hardeberga, så grusbacken från Hardeberga till Lund, sedan cykelvägen in till centrala Lund och så sist Lunds centrum.

 

Skogsstigen gick snabbt. Grusvägen var lite seg. Gräset okej. Asfalten tung. Grusbacken är lååång. I början är den bara en smal stig, längre fram blir det en grusväg. När vi var i slutet av stigen såg vi två cyklar komma mot oss. Jag muttrade lite ilsket ”Ska vi behöva flytta oss nu?”. När de kommit fram till oss frågar de ”Är det du som är Boel? Vi har följt dig på nätet.” Två för mig helt okända killar hade cyklat mig till mötes en regnig söndagsmorgon! Så rörande. De hoppade av cyklarna och började gå med oss. Nu började man se ljuset igen. Min tid från 2012 lyder på 51.39 och jag började fundera på om det ändå inte skulle gå att klara den.

 

Så fort vi lämnat det förhatliga gruset och kommit på fast asfalt började jag gå snabbare. Springa var det inte tal om med mina misshandlade fötter. Jag gick in i en bubbla, stirrade bara i marken framför mig, och lät Lupita och killarna leda och snacka på. Jag var tyst. Plötsligt hulkade jag till. Jag hade klarat det. Igen! Och faktiskt trots det mycket dåliga träningsår jag haft. Det kändes så stort. Lupita var genast på mig om att jag inte fick snyfta utan måste andas ordentligt. Jag lydde så gott det gick. Jag stormade fram, struntade i röda gubbar och andra trafikregler. Sa till de andra att stoppa bilar, flytta på barn som cyklade osv.

 

Vid min gamla gymnasieskola Spyken står en äldre herre och hejar ”Fantastiskt! Jag har följt dig på nätet!” Där kan jag också snegla upp mot mitt barndomshem. Nu är vi inne på sista etappen. Stenstaden. Min barndomsstad. Tänk att få avsluta ett lopp här. Mårtenstorget, där jag spelade in filmen ”Gubben i lådan” med mina klasskompisar i sjuan som ett projekt i svenskämnet. Filmen handlade om en man och hans fru (jag) som bodde i kommunens blå låda med sand för halkbekämpning. Förbi Palladium där jag gick på Tarzanfilmer med min bror, förbi Botulfsplatsen där jag köpte mintkola i en godisaffär, förbi Epa/Tempo/Åhléns, förbi Stortorget med stadshallen där min yngste bror spelat på konserter, man anade domkyrkan där jag och alla mina syskon sjungit i körer och in på Lilla Fiskargatan.

 

Nu är det ju så här att alla lopp ska avslutas med flaggan i topp. Så jag började springa. Jag sprang och sprang och de andra hängde med och hejade på mig. Fram till Grand hotell, runt hörnet, upp på Bytaregatan förbi puben John Bull och mot målet. Jag har aldrig varit med om en så känslosam målgång. Jag tror att jag skrek rakt ut, kastade mig runt en stolpe och bara hängde runt den en lång stund. Så tittade jag upp och den första jag ser på är Maja, Magnus Bodins dotter, som är en god vän till mig sedan Lejonbragden i våras, då hon och jag tillsammans väntade på att min bror skulle springa klart. Av henne får jag en fin blomstergirlang och ett diplom som hon ritat. På diplomet ser man mig tå i mål, svettig och glad.

 

Sedan blir det kramar av alla. Vinnaren Thomas Alm har väntat ut min målgång. Peter, som bröt i Haväng, är där med sina föräldrar. Magnus är där och Martin förstås. Lupita och hennes man. Och många fler. Sluttiden blir 51.48, 9 minuter långsammare än 2012. Med tanke på förutsättningarna är det strålande!

 

Man ordnar ett rum på Lundia åt mig för jag är för trött för att åka hem. Rummet har badkar! Efter att ha ringt hem och meddelat att jag inte kommer hem idag lägger jag mig där. Jag har klätt av mig allt utom den strumpa som inte vill lossna från blåsorna på ena foten. Efter en stund i vattnet lossnar den dock snällt. Det är inte helt lätt att ta sig ur karet men till slut ligger jag i sängen och snarkar högt. Vaknar vid 18-tiden av ett sms från Mia och Staffan. De är på John Bull och smörjer sina krås och undrar om jag vill komma också. Det vill jag. Håret är lika rufsigt som vid målgång för jag har somnat med det blött men det struntar jag i. Jag stapplar dig i mina största, fulaste sandaler och konsumerar både hamburgertallrik, crème brûlée, öl och vin.

 

Planen var att jag skulle ta tåget hem men jag fick lyckligtvis åka bil med Mia och Staffan. Jag hade hela baksätet för mig själv och låg och vräkte mig och mina onda fötter och hade det hur bra som helst. Vi hade en trevlig resa och jag levererades vid porten efter avslutad färd.

 

Jag studerar min kropp. Den ser knappast mänsklig ut. Jag är ett djur!!! Jag har elefantfötter. Vristerna är smala men där under breder stora klumpar till fötter ut sig. Jag har svullna elefantknän. Jag har babianröv. Behöver inte gå in på detaljer – ultralöpare vet vad det betyder. Icke-löpare får fantisera… Jag har vildsvinsögon. Ansiktet är svullet och ögonen är små och stickiga. Jag har svullna händer och fingrar – som på en orangutang. Magen är stor och svullen som på en gris i november. Min hjärna tänker dåligt. Katthjärna. En sådan hjärna som säger ”Jag tror jag ska ta mig en lur.”  Kanske var det detta som gjorde att jag kom så bra överens med alla banans djur. Jag var aldrig rädd att de skulle jaga mig eller så. Jag hälsade alltid fint när jag kom in i en hage och sa att djuren var fina. Hursomhelst kommer det att ta några dagar att återta mänskliga former…

 

Det var rätt tufft att springa osupportat. En enda dropbag är inte det bästa om man vill kunna byta kläder och skor eller lägga av pannlampa och batteri under dag två. Jag hade tur som fick extra mat av min pacer Lupita och av Peters föräldrar. Jag saknade min familj som tidigare varit support men det fungerade ändå.

 

Tredje gången! Den enda hittills som fullföljt loppet tre gånger. Det kommer jag inte alltid att vara men jag är den första som gjort det. Kommer jag att göra om det? Ja, gärna. Om jag får vara helt och frisk kommer jag tillbaka. Detta är mitt lopp. Det finns många andra lopp jag också vill springa men Trans Scania kommer jag alltid att prioritera. 

Skribent: Anders Tuvesson

räknare 
sedan 2011-01-06

 

Postadress:
Hultsfreds LK
Anders Andersson, Slättvägen 14
57735 Hultsfred

Besöksadress:
Anders Andersson, Slättvägen 14
57735 Hultsfred

Kontakt:
Tel: 0732188589
E-post: anders_runners@hotma...

Se all info