Hoppa till sidans innehåll

Möten med människor


Jag har under åren lagt märke till att gemene HLK:are har väldigt bråttom, inte bara under själva loppet utan även att komma hem efter tävlingen så fort som möjligt. Personligen ser jag inte tävlingen i sig som det primära med utflykten, utan snarare som ett svepsjäl att komma iväg. Det som jag tycker är intressant är att uppleva nya platser och miljöer, och framförallt kontakten med nya människor. Det är ju oftast inte frågan om några livslånga kontakter utan ibland bara för några ögonblick, men som ändå i minnet kan förfölja mig resten av livet. När man på hemmaplan pratar med okända människor och så småningom avslöjar att man har löpning som huvudintresse kommer snart frågan, "då har du sprungit Stockholm Marathon va?" För något annat marathon i Sverige känner inte medelsvensson till, trots att det finns fyrtiotalet andra. Anneli som inom jobbet träffar mycket främlingar avslöjar också under presentationerna sitt löparintresse och att hon dessutom springer en hel del utomlands. Då får hon i nio fall av tio frågan om hon har sprungit New York Marathon, för även den är något som gemene man känner till. Då brukar hon svara, "Nä, men jag har sprungit i Central Park som uppvärmning till Reykjavik". Vilket frågeställaren tycker är märkligast, att värma upp i Central Park eller springa en tävling i Reykjavik framgår aldrig.

Det är inte ovanligt att man får kommentarer som man har lite svårt att förstå, som när man berättar om dom lite mer exotiska platserna där värmen kan uppgå till 30-40 grader får man ofta höra att dit kan jag tänka mig att följa med, bara jag slipper springa. Behöver du ingen trunkbärare? Hur kul kan det vara att åka till Västindien och bära väskor?

Efter målgången på min första utlandsmara, i Berlin 1986 träffade jag Kurt och vi promenerade i sällskap tillbaka till hotellet. På vägen träffade vi ett tyskt sällskap som på våra medaljer runt halsen kunde se att vi hade sprungit. När dom på frågan hade fått svar på att vi var svenskar började en av tyskarna på bedrövlig svenska sjunga "Min skål är din skål och alla vackra flickors skål". Därefter kunde han inte mer så Kurt och jag fick fullfölja "Dit du går vill ja gå..."osv. Men det var bara början på Kurts och min sångkarriär i Tyskland. Fyra år senare stod vi i ett annat gathörn i en annan tysk stad och sjöng för andra vackra flickor. Men dom detaljerna får jag ev återkomma till i en annan krönika.

Ett möte med en jornalist i Malmö inför veteran EM 1996 kom att för evigt mynta ett för mig nytt vokabulär. Jag hade träffat min gamla löparkomis Jan Paraniak en halvtimme före start och vi gick på innerplanen på Malmö stadion och pratade om vårt liv och leverne sedan vi senast hade träffats. Då dök jornalisten upp, med kamera och anteckningsblock i högsta hugg.

*Hallå där ni två, ni ser ju totalt oberörda ut av stundens allvar. Det här är ju ett europamästerskap och ett långt marathon, är ni inte nervösa?

Vi försökte förklara för jornalisten som uppenbarligen var nervösare än vad vi var, att det är inte första gångrn som vi kryper in i en startfålla och vi är väl förberädda, så överdrivet nervösa det är vi inte. Då kom frågan vad vi hade för löparerfarenheter sedan tidigare. Eftersom jag några år dessförinnan hade sprungit ett 100 km lopp så berättade jag om det och sa att jämfört med ett 100 km lopp så är ju det här rena "stuvbiten". Jag vet inte om jornalisten inte kunde läsa sina egna anteckningar eller om han inte visste vad en stuvbit är för något. Men i tidningen dagen därpå kunde man läsa "Det här är rena stugloppet tycker Göran". Så om ni nu hör mig säga att jag har sprungit ett "stuglopp" så menar jag alltså en kort runda.

Jag återkommer till presentationen med främmande människor. Vilken är din värsta och jobbigaste mara? Sedan den 25 juni 2006 är svaret givet för både mig och Anneli. Olympus marathon, 44 km på Greklands högsta berg. När frågorna börjar hagla om det loppet räcker lunchrasten oftast inte till. Men det är ännu ingen som har bett om en inbjudan till loppet. När vi dagarna efter loppet kom till den Grekiska ön Skiathos för att slicka såren haltade Anneli fortfarande på båda benen. Den kvinliga hotelldirektören frågade om hon var invalid och erbjöd sig att bära både Anneli och hennes packning upp på rummet. Och ändå hade hon bara sprungit ett stuglopp.

År 2001 var Anneli och jag på veteran VM i Brisbane, då hade vi ett lite annorlunda möte med en hinderlöpare från Turkiet. Vi hade några tävlingsfria dagar som vi en kväll efter avslutade tävlingar utnytjade till att springa 400 m intervaller på en av tävlingsarenorna. När vi var färdiga kom turken fram till oss och såg ut som om han hade bevittnat den bästa av underhållningar. Han kom fram till oss och berättade:

*Ni har sprungit tio intervaller på 75 sek/intervall med 50 sek vila mellan varje intervall.

Jo tack det visste vi ju. Men vi hade ingen aning om att vi var iaktagna och att det var så spännande att han hade följt hela träningspasset. Förmodligen var han sällskapssjuk, så vi "offrade" ytterligare en halvtimme på lite tävlings och träningsprat.

Inför Marrakech marathon 1992 åkte jag med ett arrangemang av Svenska Marathonsällskapet. Vi bodde i kuststaden Agadir och ett av specialiteerna därifrån är handknutna mattor. Väl inne i en mattaffär hade jag förmodligen visat lite för stort intresse av en speciell matta. Mattförsäljaren tog det som ett köplöfte, långt innan vi var överens om priset, och började slå in mattan i ett paket hanterbart att ta med på flyget. Under tiden som jag fortfarande var i färd med att pruta och lämna affären försökte han få mig att förstå hur många svältande barn och svärmödrar han hade att försörja och hur viktig just den här affären var för hans existens. Eftersom jag har ett gott hjärta och mattan inte var speciellt dyr köpte jag den, men lät honom tro att det var för mina absolut sista pengar. Året därpå var några av mina medresenärer med på samma resa igen och besökte samma mattaffär. När dom träffade min mattförsäljare frågade han om inte den där lustigkurren var med i år också. Att han efter ett år mindes mig tyckte jag va kul, men förmodligen insåg han att vi båda spelade teater för varandra.

Men nu till ett människomöte som jag har tänkt tillbaka på nästan varje dag under två års tid, och som bekräftar det gamla ordspråket att man inte ska dömma hunden efter håret. Ett av mina favoritplatser i världen är Verona i Italien, där känner jag mig trygg. Kanske lite färgad av att min äldsta son, Michael tillbringade nästan ett år norr om Verona i mitten av 90-talet och jag då genom telefonsamtal fick höra om fotbollsmatcher och andra händelser i Verona och dess omgivningar. När jag studerade www.marathon-kalender.de för att få lite idéer om nästa Italien resa hittar jag en plats som heter Sommacompagna ca 15 km väster om Verona. Dit skulle jag åka. Jag hade bokat övernattning i en gymnastiksal natten före loppet. När jag kom till expot, som inte alls är av den dignitet som de expon som ni Stockholm marathonlöpare är vana vid fick jag reda på att jag inte får tillträde till gymnastiksalen på några timmar pga volleyboll matcher. Försök att tillbringa tiden i vår vackra by. Javisst, jag flanerar runt i byn och hittar så småningom en trottoarservering och beställer in en "grande birra". Under tiden som jag avnjuter min birra, hör jag ett jävla vrål från en gammal gubbe som närmar sig serveringen. Folk på serveringen besvarar hans gallskrik, så jag förstår att han är känd av dom andra gästerna. När han kommer fram sätter han sig vid bordet alldeles vid sidan om mig. Det var ju inte vad jag hade hoppats på. Han var klädd i byxor och kavaj som säkert var jättesnyggt för 30 år sedan i vackra pastellfärger, men som var så urtvättade så man kunde bara gissa sig till vad som var originalfärgen. Därutöver hade han en aprikosfärgad hatt, som även den var urblekt och urtvättad. Hans ålder kan inte vara många år under hundra. Efter en stunds rundsnack bland italienarna blev dom så småningom nyfikna på vem främlingen på krogen var. Krogägaran pekade på mig och sa "Tu Germania". Jag förstod att dom var nyfikna på varifrån jag kom, så jag svarade på engelska att jag var från sweden. Att engelskan är urusel i Italien har jag sedan länge insett så jag blev inte förvånad att dom inte förstod vad jag menade. Ingen förutom gubben, som förklarade för dom andra att han är från sverige. Den på krogen som för närvarande är mest förvånad är jag. Här har jag bildat mig en förutfattad mening om en nersupen gammal gubbe. Och han är den enda som begriper att jag är svensk, den ende på krogen som kan engelska. Han fortsätter konversationen med mig.

* Are you from Stochholmia or Malmoe?

Nä, varken eller, men att man är från Hultsfred är väl inte lönt att prata om. Han berättar att han 1964 hade en utställning i Malmö. Men nu börjar det ju bli spännande. Har man haft en utställning så är man väl någon form av konstnär, men inom vilket område? Han slår med händerna och skakar på huvudet. Ja, måleri skulptur, sång och dans, whatever you wont. För en stund sedan kändes det som om krogbesökarna var mest nyfikna på mig, nu är det jag som är mest nyfiken på gubben. Jag fick honom att berätta om en episod 1964, då han var 18 år gammal och han dansade på en gata i Stockholm. Han sa att en svensk kastade en tio gulden sedel framför hans fötter som han tog upp och rev sönder i småbitat. Att han blandade ihop den svenska och holländska valutan har jag överenseende med. Men jag förstod att han inte ville uppträda för en tia.

Nu börjar det att hända grejer på krogen. Gubben frågar mig om hans italienska vän får bjuda mig på någonting. Jag börjar känna mig lite obekväm. Här har jag setat i en halvtimme och småpratat lite med en gammal försupen konstnär, och nu vill hans kompis bjuda mig på något. Jag vet inte hur jag ska reagera. Ska jag säga att jag har bråttom och måste gå iväg, eller ska jag tacka och bocka och anamma inbjudan. Barägaren ser ju sin chans att få sälja mera öl, så han pekar på mitt tomma glas och med hjälp av kroppsspråket visar att han vill servera en ny öl. Si gràzie! För nu har jag insett att det vore gravt oartigt att tacka nej till en bjudöl. Barägaren kommer in med ölen och jag börjar njuta av den kalla nyserverade ölen, man är ju bara i Sommacompagna en gång i livet. Jag lägger märke till att gubbsen pratar med varandra och efter en stund vänder sig konstnären sig mot mig och frågar om jag blev förvånad att jag blev bjuden på något. Jag bekräftar med att säga att det inte hör till vanligheterna att jag blir bjuden på något av främmande människor, så visst blev jag lite förvånad. Då inträffade något som får mig att få gåshud än i dag.

* Det ska du veta att sådana är vi italienare. Vi bjuder ofta varandra på något och vi gör det med hjärtat. Precis som Edith Piaff sjunger i sin sång "non je ne regrets rien"

Samtidigt som han börjar sjunga hela låten från början till slut. Jag var helt tagen av stunden och sången och frågade honom om han sjöng den när han sjöng på gatorna i Stockholm. Ja det gjorde han. Han sa att Edith Piaff var ju den tidens madonna. Inte för sin yttre skönhet men för den innre.

I efterhand har jag ju kunnat räkna ut att gubben var två på sin höjd tre år äldre än jag. Då kommer ju också funderingar om vem som har fått ut mest av livet, han eller jag. Han hade säkert en ungdom som jag var fjärran ifrån, men jag tror att jag har mer att ge på slutet. Hoppas att vi aldrig får något facit på den frågan. Men är det någon plats jag skulle vilja göra ett återbesök på så år det just gatuserveringen i Sommacompagna.

Har ni nu insett att ju längre man håller sig hemifrån, ju mer människor möter man. Det är inte så livsviktigt att jäkta hem för att klippa gräsmattan eller rysta hallmattan. Ett värmlänskt original vid namn Arne Ottosson som omnäms i boken "De ovanliga" ställer sig frågan "Varför har alla så bråttom? Är det döden di längtar efter"? Och filosofen Karl-Ragnar Gierow diktade :

Den lever uselt i vår värld,

som ej kan stanna upp på sin färd.

Ställa sig och glo,

på markens gräs, får och ko.

 

Born to run

Göran

 

Uppdaterad: 28 JUL 2008 10:56 Skribent: This is a mailto link

Postadress:
Hultsfreds LK
Anders Andersson, Slättvägen 14
57735 Hultsfred

Besöksadress:
Anders Andersson, Slättvägen 14
57735 Hultsfred

Kontakt:
Tel: 0732-18 85 89
E-post: This is a mailto link

Se all info

räknare 
sedan 2011-01-06