Hoppa till sidans innehåll

Feidippides och Jag


I egenskap av långskubbare med förkärlek till marathon har vi väll alla någon gång hört talas om en man vid namn Feidippides. Utan hans påstodda bedrift att springa från byn Marathon till Athen år 490 f kr för att tala om att grekerna hade vunnit slaget över persierna, hade vår tillvaro sett helt annorlunda ut. Kanske hade då några av oss ägnat sitt liv åt vattenpolo, någon annan åt fia med knuff, eller varför inte samla äggkoppar eller porslinstomtar, vad vet jag. Men fullständigt klart är att det hade inte funnits något som hade fått namnet Hultsfreds Löparklubb. Inte för att jag begriper hur dom kunde veta att årtalet var 490 f.kr? Var det någon Sibylla med glaskula som kunde förutse att om 490 år kommer frälsaren att födas? Hur som helst innebär det ju att det är 2500 år sedan Feidippides sa “glädjen Er, vi haver segrat” för att sedan falla stendöd till marken. Och som seriösa löpare hoppas jag att Ni alla har firat händelsen, alla på Ert speciella sätt. Det är ju inte var dag man får tillfälle att fira ett 2500 års minne. Här vill jag nu redogöra hur jag högtidliggjorde händelsen.

Det råder delade meningar om det var den 12 augusti eller den 12 september som det hela inträffade. Personligen är jag tveksam till att det har hänt alls. Men efter idogt letande hittade jag ett minneslopp till Feidippides ära på Sicilien den 12 augusti, så jag loggade in på Ryanairs hemsida och gjorde erforderliga bokningar för mig och Anneli. När jag anmälde mig till loppet fick jag klart för mig att det skulle avlöpas helt i Feidippides anda. Löparna tilläts inte att använda några moderna hjälpmedel såsom klocka, pulsmätare, gps eller öronpluggar med heavy metall. Utmed banan fanns heller inga km skyltar och det serverades bara vatten och frukt på platser som vi i förväg inte kännde till. Starten gick kl 5 på morgonen utanför ett hotell i en liten by som heter Chiaramonte Gulfi. När vi lämnade byns gatulysen med riktning mot Siciliens sydkust, var det totalt kolsvart innan solen efter någon timme tittade upp över horisonten. När vi befann oss på höga höjder kunde vi långt bort förnimma havet, men hur vi än sprang känndes det inte som vi kom närmare. Rent mentalt skilde sig loppet markant gentemot mina 200 tidigare erfarenheter. Jag hade svårt att under ett enda steg släppa tanken på hur Feidippides kände sig när han var i liknande situation. Vi har naturligtvis helt olika syn på hur omgivningen är löpvänlig eller inte. Där jag ångar fram över steniga och ojämna grusvägar, kanske det var det bästa Feidippides kunde uppbringa. Och de passager han tyckte var besvärliga kanske är helt oframkommliga för mig. På de platser som jag låter farten bedarra, för att njuta av vackra vyer, bekymrade sig Feidippides över sådana betraktelser, eller var han helt besatt av att förmedla segerns budskap? Jag funderar också över, att om han nu inte hade fallit död ner till marken efter att ha fått framföra sitt budskap, utan bara hade vänt om, sprungit tillbaka hem igen. Hade han då blivit ihågkommen på samma sätt, eller hade då vi marathonnördar fått nöja oss med att springa Lidingöloppet? Hur som helst är det viktigt att vi alla som har tagit Feidippides löparäventyr till våra hjärtan i form av marathonlöpning i Sverige och i övriga delar av världen, att vi nu inför 2500 års minnet hedrar honom, var och en på sitt eget sätt.


När jag nu i skrivande stund är på hemväg från Italien där jag har sprungit två andra maror som jag vill nämna några rader om.

Den 10 oktober gick Lake Garda Marathon. Ett lopp som jag under flera år har velat springa pga dess oslagbara omgivningar. Förr om åren har det alltid kolliderat med Lidingöloppet som jag inte gärna har velat missa. I år låg gardasjön två veckor senare, vilket gjorde att jag tog tillfället i akt. Jag fick ett hotellrum i byn Limone där starten var förlagd, med en grym utsikt över Gardasjön. En naturupplevelse som bara den var värld resan. Loppet gick norrut på sjöns västra sida, rundade sjöns norra spets för att sedan vika söderut på sjöns östra strandkant, med mål i byn Malcesine. Solen stålade hela dagen och den här tävlingen hamnar på min tioitopp lista.

En vecka senare, den 17 oktober var det dags för nästa mara, i en by som heter Castelnuovo Berardenga, 20 km öster om Siena. Här fanns inte några likheter med veckan innan, mer än möjligen distansen. Här var dom asfalterade kilometrarna lätt räknade och merparten av loppet gick på skogs och grusvägar. Pga att det hade regnat kvällen och natten före loppet hade stigarna förvandlats till lervälling. Nu var likheterna med skidåkning påfallande. Leran klibbade fast under skorna likt snön under skidorna vid töföre. Fötterna halkade åt höger och vänster likt skejtåkning. Och fästet i motluten var som skidor utan Black Magic i trampet. Vyerna var säkert lika vackra här över det Italienska landskapet med vingårdar och olivlundar om man bara hade tordats lyfta blicken från var man vid varje steg skulle sätta fötterna. Nej, det här var nog ett sådant lopp där man inte tycker man har så jättekul under själva tävlingen, men som är desto roligare att tänka tillbaka på när man väl är i mål.

Två lopp som jag – ja åtminstone det ena varmt vill rekommendera.


För se roligt de vade,

O de va ju brade.


Born to run

Göran




Uppdaterad: 28 OKT 2010 23:00 Skribent: Anders Tuvesson

Postadress:
Hultsfreds LK
Anders Andersson, Slättvägen 14
57735 Hultsfred

Besöksadress:
Anders Andersson, Slättvägen 14
57735 Hultsfred

Kontakt:
Tel: 0732-18 85 89
E-post: This is a mailto link

Se all info

räknare 
sedan 2011-01-06